Ledare: Vägen ut i vuxenlivet

Det här numret av Vår synpunkt handlar om vägen ut i vuxenlivet. När jag tänker tillbaka är det jag minns bäst alla saker jag var tvungen att ta ansvar för och klara av.

Vill du lyssna på artikeln (inläsare Charlotta Burman), klicka här. Tyvärr så kan man inte lyssna på artikeln med mobil.

Jag flyttade från västkusten till Uppsala för att studera direkt efter gymnasiet. Det hade gått bra för mig på gymnasiet så mitt självförtroende beträffande studierna var gott. Jag längtade hela sista gymnasieåret på att få flytta och börja leva, vad jag tänkte, skulle bli mitt intressanta, roliga och särskilt intellektuella liv.

Jag fick tag i en fin liten tvåa och flyttade in med glatt mod. Sedan kom saker steg för steg. Saker som jag inte riktigt reflekterat över trots ungdomskurs på syncentralen. Det var saker som:
Betala räkningar själv. Hur skulle jag lösa det som synskadad?
Handla, hur gick det till?
Lära mig hitta, för jag väntade ivrigt på min första ledarhund. 

Den fantastiska känslan av att få den första riktiga datorn i mitt liv men det var läskigt varje gång jag öppnade den, för jag kunde inte tillräckligt mycket för att använda den.

Böcker som inte kom i tid. Ja, det hade jag strategier för eftersom det hände även på gymnasiet.

Det var verkligen i en helt annan tid och det var ju faktiskt förra årtusendet. Internet fanns inte och min dator var inte kompatibel med andra system på universitetet. När jag började studera igen i mitten av 2000-talet kändes det som julafton första gången jag själv kunde söka i Kungliga bibliotekets databaser och tala om vilka artiklar och böcker jag behövde för mitt uppsatsarbete. 

Hemtentorna gick helt plötsligt att få i läsbart format eftersom jag fick dem och även, likt alla andra, svarade via mejl. Tyvärr har ju universitet och högskolor börjat försvåra tillvaron för synskadade studenter igen. Det beror på skapandet av studieplattformar där man till exempel ska hämta kursmaterial och skicka in tentor. Tillgängligheten på plattformarna är inte alltid vad man önskar och åter måste man börja förhandla med lärare om speciallösningar. Jag hoppas på en bättring så att man verkligen kan använda tekniken som det fantastiska hjälpmedel den kan vara.

Det som inte har förändrats är allt med att klara vardagen. Jag bodde inte i samma stad som min familj så jag var tvungen att lösa allt själv redan från början. Det var jobbigt men det rätta för mig, tror jag. 

Visst kommer tekniken in i vardagen också. Räkningarna sköter man från sin smarta telefon eller dator. Handla sin mat kan man göra via internet och när man är ute och går en ny väg kan man alltid ta hjälp av en GPS.

Jag tror dock att det ändå finns mycket att göra för att dagens unga inte ska uppleva vuxenblivandet som en chock. Här kommer förstås syncentralen in och kanske även andra instanser. Vi kan nog också bidra mycket genom SRF och särskilt US, genom att få andras erfarenheter av hur de löst saker i sin vardag. Vuxenblivandet är tufft för alla men kan vi underlätta det för de unga som har en synnedsättning så är det viktigt att vi gör det.

Karin Hjalmarson, ordförande i SRF Stockholms och Gotlands län