På väg ut i vuxenlivet

Får ungdomar med synnedsättning tillräckligt med stöd på vägen till högre studier och jobb? Det är en fråga som alltmer sysselsätter pedagoger och forskare.

Vill du lyssna på artikeln (inläsare Charlotta Burman), klicka här. Tyvärr så kan man inte lyssna på artikeln med mobil.

Poeten och lärarstudenten Mikaela Persson, 22, befinner sig mitt i steget mot vuxenlivet.

Sin grundskoletid tillbringade Mikaela Persson i Adolf Fredriks musikklasser. Undervisningen var bra och hon fick det stöd hon behövde från lärarna. Socialt fungerade det sämre, men det berodde inte på att hon bara ser ljus och mörker.

- Jag kom inte nära de andra eleverna. Jag kände mig utanför därför att de hade en mer priviligierad bakgrund. Den skillnaden hade mycket större betydelse än min synnedsättning.

Det största steget för Mikaela Persson var det mellan grundskolan och gymnasiet.
-Jag fick en chock när jag kom till gymnasiet. Man skulle ta eget ansvar för allt. Jag tycker inte att lärarna visade samma hänsyn till mina svårigheter som de gjorde i grundskolan. Lärarna ville till exempel inte maila utan hänvisade till en otillgänglig hemsida. 

Vidsynthet

Samvaron med de andra eleverna fungerade däremot bättre. 
-De hade en mer blandad klassbakgrund och var mer vidsynta. Lärarna respekterade mig dessutom mer mot slutet av gymnasietiden. Hon hade en resursperson på gymnasiet, men tycker inte att hon fick tillräckligt med hjälp. Själva skolmiljön var ett problem. Att besöka skolmatsalen var svårt, en stökig och bullrig miljö. 
-På universitetet, där jag läser nu, är detbättre. Vi sitter ofta i korridorerna och äter våra matlådor, vilket är enklare för mig.  

Arbete inspirerade

I motsats till många andra elever med synnedsättning har Mikaela Persson inte släppt punktskriften som läsmedium när studietempot höjts. Hon arbetade dessutom på loven under gymnasietiden. Bland annat skrev hon två julkalendrar åt Synskadades Riksförbund. Arbetet utanför skolan gjorde det lättare för henne att välja väg efter gymnasiet.
-Jag tänkte på att jag arbetat med skrivande när jag valde utbildning. Jag gick en folkhögskoleutbildning i skönlitterärt skrivande för att i framtiden kunna jobba som lektör eller dylikt, jag har också haft planer på att starta ett eget företag för lektörstjänster.

Mycket eget ansvar

Efter året på folkhögskola fortsatte Mikaela Persson till universitetet, där hon studerar till lärare i svenska. Att börja läsa vid universitet är svårt för många, med eller utan synnedsättning, men för den som har en synnedsättning tillkommer mycket eget ansvar för att få det praktiska att fungera, att lära sig hitta och att få litteratur och annat skrivet material tillgängliggjort. För Mikaela Persson, som tvingades ta ett stort ansvar redan på gymnasiet, var skillnaden inte lika stor. Det stora problemet, för henne liksom för många andra, är att få litteratur i tid.-Det har fungerat sisådär. Vi får litteraturlistan en månad före kursstart, men tillgängliga böcker, framför allt de i punkt, tar tre månader att producera. Där skulle jag önska mig en förbättring. Ett annat problem som ny student är att man får för lite ledsagning. 
-Annars tycker jag att det går bra att läsa på universitetet. Jag trivs. Det är inte så svårt som många säger, men det krävs självdisciplin. 

Det hon framför allt saknat är förståelse från lärarna.
-Vi ett tillfälle ville jag att mina kurskamrater skulle säga sina namn, så att jag skulle känna igen deras röster senare. ”Det har vi inte tid med”, sa läraren.

Mer tidskrävande

Mikaela Persson behöver också få stenciler tidigt. 
-Eftersom jag inte läser med ögonen behöver jag mer tid. Då har lärare sagt att ” Det går inte att lösa. Jag fungerar så här, jag lämnar ut material i sista stund. Kan inte någon kurskamrat läsa för dig?”. Samtidigt har det funnits jättebra lärare som ordnar jättemycket. 
På frågan om vad hon önskar skulle varit annorlunda lyfter hon fram sin egen attityd.
-Jag skulle haft mer skinn på näsan och inte suttit tyst, utan satt mina behov främst.
När jag frågar om framtiden säger hon att hon är rädd för att inte hitta jobb, och för hur det ser ut i världen.
-Men jag har hopp. Jag vill ge ut en diktsamling. Jag vet i alla fall att jag vill skriva!