Vår historia
Här har vi samlat ett litet utdrag ur SRF Stockholm Gotland:s historia.
1 februari 1913 bildades Kamratklubben Enigheten, och var från början en diskussionsklubb för 29 blinda hantverkare vid Majorsgatan.
Det yttersta målet var att bli självförsörjande och nyttiga samhällsmedborgare. Därför var tre frågor viktiga redan från början: utbildning, arbete och bostäder. Bostadsfrågan är per definition viktig, eftersom blinda vistas mer i hemmet än andra.
Den som skulle bli medlem i Kamratklubben skulle vara blind eller synsvag, hantverkare och inte äldre än 60 år vid inträdet.
1917 blev en vändpunkt i förbundets historia. Dittills hade man fått igång en verksamhet i en blygsam skala, men nu gjordes mer offensiva satsningar. Det togs ett banklån på 7 100 kronor för att starta en semesterfond. Tanken var att samtliga medlemmar skulle få semesterbidrag.
Ordföranden kunde också kvittera ut ett arvode. Man hade för avsikt att finansiera allt detta med lotterier eller tombola.
I oktober så bytta man klubbens namn till Stockholms Blindförbund.
1920 inbjöd De Blindas förening alla blinda svenskar till en kongress i Stockholm. De viktigaste diskussionspunkterna var organisationsproblemet.
Det fanns då, fristående från varandra, en riksorganisation respektive lokala föreningar och statlig blindhetspension.
1921 diskuterades bland annat om det skulle byggas upp en riksorganisation utifrån de lokala föreningarna i motsats till De Blindas Förening, som var en "riksförening". Stockholms Blindförbund beslutade sig för att inte vara med i en sådan organisation.
1925 så startade man tidningen, Phosphoros, som kom ut en gång i kvartalet. Redaktör var Johan Ohberg som också var ordförande i Stockholms Blindförbund.
Stockholms Blindförbund har under året börjat driva frågor som hyresbidrag åt blinda och fria resor på spårvägarna.
1926, under kongressen så försökte men skapa ett lokalföreningarnas riksförbund med uppgift att tillvarata gemensamma intressen. Stockholms Blindförbund hade emellertid inte funnit anledning att inträda i den nybildade riksorganisationen.
Tidningen, Phosphoros, såldes till Johan Ohberg.
1927 så bildades en kommitté för att försöka bemöta i dagspressen förekommande missförstånd om blinda och man hade lyckats publicera en artikel i frågan.
1928 valdes Emma Danielsson som första kvinna in i styrelsen. Hon avancerade året efter och blev vice sekreterare.
1929 startades en verkstad för vävning av skurdukar. Arbetarna bestod av blinda kvinnor.
1930 samlade Förbundet in material om trafikskydd för blinda i utlandet och man ville självständigt få sköta sin semesterfond och inte vara under De Blindas förenings förmynderi, vilket beviljades.
1931, Johan Ohberg ägare till Phosphoros, hade en längre tid arbetat för skapandet av ett semesterhem för blinda. Detta år köpte Phosphoros Tynningö. Därmed kunde cirka 40 gäster fira sin semester under trettio år framåt. I samband med detta grundades en speciell förening för denna rekreationsverksamhet.
Föreningen arrangerade en kyrkokonsert med blinda artister för att få in pengar till sin verksamhet.
1934 beslutade den svenska regeringen att införa den statliga Blindhetsersättningen. Detta var en stor seger för De Blindas förening som länge kämpat för en enhetlig bedömning av lytet.
1936 byter Stockholms Blindförbund namn till Stockholms Blindförening och blir en lokalavdelning av De Blindas Förening.
Föreningen tog över ansvaret för understödsverksamheten och industridriften. Industriverksamheten skulle skapa förvärvsarbete. Alla verkstäderna kom nu i Stockholms Blindförenings ägo. Man övertog också en butik vid Majorsgatan.
Föreningen är inte längre en hantverkarklubb utan en del av arbetsgivar- och arbetstagar-organisationerna i Sverige.
1942 föreslog Gustaf Möller förbundet att bygga sina nya lokaler vid Gotlandsgatan och detta tyckte man verkade bra. 1945 fick man beslutet på att bygget skulle bli av.
1943 anslog man resurser till norska och finska blinda, eftersom de drabbats av kriget.
1945 övertog man De blindas mattillverkning.
Förbundet gladde sig över krigsslutet och kanske alldeles speciellt över Norges befrielse. Man skickade dit mat och penninggåvor.
1946 bildandas Stiftelsen för bostäder åt blinda. Stockholm stad stödjer stiftelsen med bidrag.
Man samlade man in skor och sände dem till Holland, som hjälp till kamraterna där som fått lida under den tyska ockupationen.
1947 så går de industriella verksamheterna inte så bra. Mattillverkningen hade inskränkts beroende på dålig efterfrågan. Borsttillverkningen, skurdukstillverkningen, tvålproduktionen och försäljningen gick bra, men korgmakeriet lönade sig inte alls.
Man hade stora problem med råvaror, eftersom handelspolitiken strax efter kriget lade hinder i vägen.
1948 ordnades den första kursen i barnavård för blinda kvinnor.
1949 startades i Stockholm “Lejonklubben” och de hade ambitioner att stödja blinda. Man använde ännu inte namnet Lions som man gör på andra håll i världen.
I september satte man igång arbetet med att bygga fastigheterna på Gotlandsgatan.
1950 läggs mattillverkningen ner efter att i många år ha gått i förlust.
1951, Föreningen flyttar kontor, lokaler och verksamheter till de nu färdigbyggda fastigheterna på Gotlandsgatan.
1953 har man för första gången informationsmöte för ögonläkare, sjuksköterskor och kuratorer. Dessutom har man haft ett möte för nysynskadade och ett annat om den amerikanska käpptekniken. Och man tog även fram en skrift med namnet “Vart ska jag vända mig?”.
1954 genomförs en utställning över bra verktyg och utrustning för blinda.
Det beslutas att blinda får åka gratis på spårvagnar och bussar i staden.
1955 var det år då talboken slog igenom i Sverige. Styrelsen rapporterar till årsmötet att cirka 50 personer skaffat sig bandspelare för att kunna läsa på det viset.
Man lade ner skurdukstillverkningen beroende på dålig efterfrågan.
1956 satte man igång med att testa hur olika former av industriella arbeten fungerade för blinda på Gotlandsgatan. Detta finansierades av Stockholms stad.
Föreningen beslutar att man nu skulle gå in för att föra över de arbetsvårdande insatserna till samhället och istället själv ägna sig åt mötesverksamhet och vad vi nu för tiden kallar intressepolitik. Man noterar också att det behövs mer tekniska hjälpmedel.
1958 byggdes konsulentverksamheten ut med hjälp av Stadsmissionen som finansierade en kvinnlig konsulent på halvtid för de äldre.
Föreningen bildade lokalkommittén idrott för handikappade och åldringar.
1959 inkorporerades Almåsa i verksamheten. Rekreationsverksamhet på Tynningö var för dyr att modernisera därför satsades istället pengarna på Almåsa. Anläggningen byggdes ut i den första etappen till 1962. Där skulle satsas på semestrar och kurser. Stockholms Blindförening var ansvarig för verksamheten på Almåsa.
1960 blev organisationen medlem i ABF Stockholm. Föreningen ordnade 35 kurser och dessa hade 300 deltagare.
1961 ordnade föreningen veckoslutskurser för blinda och deras anhöriga. Vidare så bedrevs aktivt anpassningsundervisning. Idén bakom den sociala verksamheten formulerades, “hjälp till samhällshjälp”.
Man hjälpte även till vid inköp av bandspelare, egna hem och vid startandet av verkstäder.
Vid en summering av industriverksamheten som bedrivits, konstaterades att denna givit blinda i Stockholm förvärvsarbete.
Butik vid Majorsgatan lades ner, och istället öppnade man De blindas Försäljningsbolag, en affär på Götgatan.
1962 förbättrar föreningen ett hem för blinda män, som låg på Hornsgatan och hette Lamms blindhem. Vidare skapades i Stureby gammelby, speciella bostäder för äldre blinda och man kunde på Sköntorpsvägen ta emot de nya hyresgästerna.
Dessutom påbörjades arbetet med färdigställandet av bostäder för synskadade i yrkesverksam ålder på Lingvägen i Hökarängen och där kunde man erbjuda subventionerade hyror via (Zambia National Federation of the Blind). fond.
På Gotlandsgatan och de andra fastigheterna, som anpassats till synskadades behov hade man inrättat en centralradio, det vill säga enbart hyresgästerna kunde höra på centralradion. Där kunde man avlyssna på en specialinspelning med tidningsinläsning.
Stolt kunde man även notera att det fanns bastu i fastigheten på Gotlandsgatan.
1963 var föreningens ambitioner att definitivt övergå från industri till social och kulturell service.
Föreningens nya mål att tillvarata synskadades intressen. Viktiga områden för föreningen att bevaka var bostäder, arbetsvården, studie- och rekreationsverksamheter.
En starkt gryende verksamhet var handikappidrott. I Sköndal fanns ett reserverat bad och man hade också börjat vara på Liljeholms badet.
33 blinda var anställda i produktionen på Blifa, alla var fackligt organiserade och erhöll en avtalsenlig lön för sitt arbete.
Detta år hade man följande ambitioner för framtiden, först och främst ville man stimulera forskning för att bota ögonskador och utnyttja undervisning för att förbättra vården. Även blinda personer skulle ha social trygghet vid arbetslöshet. Man ville ha mer arbetsvård och mer skyddade verkstäder. Man såg framåt mot mer teknisk forskning, som skulle kunna gynna blinda.
1964, på Gotland hade man bildat en egen förening i början av 40-talet, men denna blev inte tillräckligt stark och därför kom man överens med Stockholms Blindförening att överta denna.
1971, Stockholmsföreningen omfattar nu länet i sin helhet och har därför blivit till ett länsförbund. I den organisatoriska strukturen på länsnivån så bildades 10 kretskommittéer.
Föreningen startar en tidning vid namn Synpunkten.
Örjansbandet gjordes som taltidning och det fanns fler lokala tidningar.
Man skickade ut informatörer till skolorna i Stockholms kommun.
Korgmakeriet upphör.
1972 skapades landstingets handikappråd (LHR). Liknande råd bildades även lokalt. Genom sin ordförande var organisationen representerad i landstinget.
1974 krävde man inrättande av en syncentral och planerar för att taltidningar under följande år ska börja komma ut på kassetter, istället för de öppna rullbanden.
1976 byter man namn till Synskadades Förbund i Stockholms län.
Syncentralen kom äntligen till stånd. Dessutom ordnades den första politikerhearingen i förbundet.
1977 återskapas en egen Stockholmsförening och Synskadades förbund i Stockholms län slutade att vara en ekonomisk förening. Man blir nu ett länsförbund, som är partipolitiskt obundet och det blir alltså möjligt att bilda lokalföreningar. Det vill säga SRF blir en treplansorganisation. Man inför representantskapsmöten.
Läns- och Riksnytt finns nu som bilaga till de lokala taltidningarna.
1978 har tio lokalföreningar bildats och antalet anställda på förbundskansliet var 23 st.
1979 så har cirka 20 procent av synskadade förvärvsarbetade.
Man pekade ut behovet av specialutbildning för de lärare, som ska utbilda synskadade elever i vanliga skolor. Och man kräver ledsagartjänst och på vissa håll hade försök gjorts.
En diskussion om att eventuellt överföra konsulenterna till landstinget hade påbörjats.
1980 Stockholmsföreningen öppnade ett eget kansli med fyra personer, som flyttade från länsförbundet.
1982 valdes Bengt Lindqvist (tidigare ordförande i De Blindas förening) in i Sveriges Riksdag för Socialdemokratiska partiet.
1983 började Förbundet argumentera för tillskapande av fyra syncentraler i Stockholms län.
1984 genomförde Länsförbundet en egen arbetsmarknadsundersökning och kom fram till att i länet hade cirka 45 procent av synskadade i yrkesverksam ålder förvärvsarbete.
1985 var den största nyheten inom synskadevärlden i Sverige, utnämningen av Bengt Lindqvist till biträdande socialminister i Olof Palmes regering.
Två nya dagstidningar blev tillgängliga. Det var gotländska tidningarna som kom ut på kassett.
Inom det internationella området hade man ett samarbete med Zambia, det vill säga med Zambian national federation of the blind, Zanfob. Detta arbete underlättades av de kontakter som fanns med svensk-zambiska föreningen.
1986 hade man 17 lokalföreningar inom länsförbundets område.
En undersökning som gjordes visade att synskadade elever och deras kamrater var positiva till den integrerade skolgången.
Landstinget beslutade, efter påverkan från länsförbundet, att anta en talboksförsörjningsplan.
1989, Länsförbundet hade ett samarbete med diabetesförbundet i fråga om kravet på ögonbottenfotografering.
Man började arbeta för en standard för reliefkartor.
Dagens Nyheter började komma ut som kassettidning.
1990 öppnades S:t Eriks ögonsjukhus.
Den kommande samåkningen inom färdtjänsten väckte starka känslor och man diskuterade olika metoder för att stoppa denna.
1991 avslutades samarbetet med den Zambianska organisationen.
Förbundet deltar på vattenfestivalen med information och aktiviteter.
1993, Idén om ett Hantverkets hus utvecklades under året till att starta en verksamhet på Södermannagatan 31, denna lokal skulle gå under namnet Brukarhuset.
1995 infördes den länge fruktade samåkningen i färdtjänsten och alla farhågorna besannades med råge. Detta var en stor försämring för synskadade i Stockholms län.
Syncentral Nord har under året startat ett dataprojekt, som skulle pågå i tre år. Syftet med denna verksamhet var att ta fram gemensamma riktlinjer och policy vad gäller datahjälpmedel.
1996 arbetade Qvinnsam, länsförbundets kvinnogrupp, fram ett förslag till jämställdhetsplan, som årsmötet antog. SRF Stockholms och Gotlands län blev i och med detta det första länsförbund som antog en plan för sitt jämställdhetsarbete.
1997 genomfördes en segling med ett 20-tal deltagare, varav tre skeppare. Alla fick chansen att själva vara aktiva i att segla de tre båtarna från Bullandö till Finnhamn.
Länsförbundet tar upp samarbetet med ZANFOB (Zambia National Federation of the Blind) igen.
1998, efter många års påtryckningar från länsförbundet så har färdtjänsten nu gett förvaltningen i uppdrag att tillse att synskadade får information, både allmän och enskild, på läsbar media.
Ett avtal tecknades med synskadeorganisationen i Sarajevo gällande en byggnation av en aktivitetslokal för synskadade. Länsförbundet reste till Sarajevo för att kontrollera att upphandling skett i enlighet med SIDA:s (Styrelsen för internationellt utvecklingsarbete) bestämmelser och diskutera den ekonomiska rapporteringen till SHIA (Svenska Handikapporganisationernas Internationella Biståndsarbete).
1999 beslutar man att avveckla Stiftelsen Brukarhuset.
Länsförbundet avbryter samarbetsprojektet med ZANFOB (Zambia National Federation of the Blind). Som avslutning så anordnade man ett antal seminarier.
2004 Distriktet har nu representanter i samtliga samverkansorgan, som inrättats efter samverkansmodellen som är beslutat av Stockholms läns landsting och handikapp-/patientorganisationerna.
2013 beslutas att starta ett Kamratstödsprojekt som är till för att bygga upp självförtroende hos enskilda medlemmar. Det är ett 3-årigt projekt med bidrag från Allmänna Arvsfonden.
2014 Kaj Nordquist avgår efter många år som ordförande. Fredrik Ahlkvist valdes till ny ordförande. Distriktet genomförde en stor kampanj, #ingenskafalla, om behovet av platformsväggar i tunnelbanan. Under hösten byggdes tre olika typer av plattformsbarriärer upp på Åkeshovs t-banestation, för att utvärderas.
2015 efter många års arbete för att få Landstinget att ge ut information på tillgängliga medier så beslutade Syncentralen att man ska kunna få kallelser på fler medier, bland annat via e-post och SMS. Och Hälso- och sjukvårdsförvaltningen har skapa rutiner för att man ska kunna få handlingar i olika format, t.ex. punktskrift.
2016 Karin Hjalmarson valdes till ordförande.
2018 efter långt påverkansarbete så beslutar SL, att under en testperiod, erbjuda ledsagning från buss till buss vid 100 bussterminaler runt om i länet.
2019 beslutar årsmötet att SRF Stockholms och Gotlands län byter namn till SRF Stockholm Gotland. Hagabergs folkhögskola slutar med synkurserna efter 40 år. Även fast distriktet lyckades få fram kapital till verksamheten så ändrades inte beslutet.
Efter massivt påverkansarbete så har Färdtjänsten ändrat resetilldelningssystemet, vilket innebär att resenärerna får tillgång till hela resesaldot, oanvända resor under en period blir inte längre indragna.
2020 genomfördes årsmötet via telefon, p g a Coronapandemin, med 54 deltagare varav 37 ombud.
1936 fick vi äran att bli Kunglig Hovleverantör