Bosnien och Hercegovina

Landfakta 

Bosnien och Hercegovina är ett land med en komplicerad struktur som påverkar allt för människorna som bor där. Landets struktur och hur det fungerar bestämdes när Daytonavtalet, som är ett fredsavtal, antogs i november 1995. Det här avtalet gjorde att det kunde bli slut på kriget som hade pågått sedan 1992. Bosnien består av två administrativa entiteter och ett distrikt: Federationen Bosnien och Hercegovina, Republika Srpska och Brcko-distriktet.

Bosnien och Hercegovinas federation är i sin tur uppdelad i tio kantoner och ett antal kommuner. Ovanför regeringarna för de två enheterna och det administrativa distriktet finns en så kallad hög representant som övervakar efterlevnaden av fredsavtalet. För närvarande innehar en EU-representant posten som hög representant.
Förutom att övervaka fredsavtalet kan den höga representanten lägga in veto mot politiska beslut. På nationell nivå delas den utövande makten mellan presidentrådet och regeringen. Presidentrådet består av en bosniak, en serb och en kroat som väljs vart fjärde år. Rådets medlemmar byter ordförandeskapet mellan varandra var 8: är månad. Landet har kritiserats för att bryta mot de mänskliga rättigheterna eftersom andra etniska grupper inte kan inneha ordförandeskapet.

Bosnien var den näst fattigaste republiken i FD Jugoslavien. Idag är fattigdomen och arbetslösheten fortfarande hög. Enligt en del statistik lär det finnas över 40% arbetslösa.Det politiska systemet är tungrott. . Beslut som fattas nationellt genomförs ofta inte på enhets - distrikts- och kantonnivå. Dessutom bidrar korruptionen till att göra situationen ännu svårare.

USGKS

Sarajevokantonens synskadeorganisation, USGKS, bildades 1949. I Bosnien måste minst tre personer stå bakom bildandet av en förening och den måste vara registrerad hos justitieministeriet. Att få en förening godkänd är ganska enkelt.
USGKS har verksamhet i hela Sarajevokantonen. Den har inga lokalföreningar. Man håller årsmöten som bland annat väljer styrelse.

Det finns ett kontor med personal i Sarajevo. USGKS tillhör den federala synskadeunionen som omfattar en av entiteterna. Det finns en nationell synskadeorganisation också men den är inte aktiv alls.
USGKS har stött motsvarande organisationer i andra kantoner. De har till exempel lyckats påverka synskaderörelsen i Zenicakantonen, att genom påverkansarbete få myndigheterna i kantonens största stad att införa ticksignaler. De har också stöttat och inspirerat föreningen där till att genomföra kampanjer och arbeta med projekt, som bland annat innebär att skriva projektförslag och att ansöka om pengar.
USGKS har samarbetat med universitetet i Sarajevo om marknadsföring och med Worldvision kring småföretagande. De har samarbetat med Kvinna till kvinna för att stärka USGKS kvinnor.
Synskadades Riksförbund Stockholm Gotland inledde sitt samarbete med USGKS 1998. Från början hjälpte de till med återuppbyggnaden efter kriget när allt hade förstörts. Kontoret behövde renoveras och byggas ut. USGKS ville starta kurser för medlemmarna. Inspelningsstudion behövde byggas om.

Med tiden startade USGKS sin verksamhet med studiecirklar i punktskrift, i att använda vit käpp, i dator- och smarttelefonkunskap. och i engelska. Påverkansarbetet Blev allt viktigare. Från början arrangerade USGKS kurser och seminarier där medlemmarna lärde sig hur detta kunde gå till, hur man planerar arbetet, hur man hittar fakta, bestämmer vad man vill påverka och hur det kan göras. USGKS tycker att kampanjer är ett effektivt sätt att bedriva påverkansarbete på.

Så småningom började USGKS planera för den tid då samarbetet med SRF Stockholm Gotland skulle ta slut. Det sker från 2022.Därför försöker USGKS att hitta annan finansiering och ansöker om projektfinansiering från andra än SRF. USGKS samarbetar med ett stort antal andra funktionshindersorganisationer i kantonen och söker kontakt med internationella organisationer.

Vi intervjuade Amna Alispahi som var USGKS yngsta ordförande någonsin, mellan 2006 och 2010. Idag är hon medlem i styrelsen.Hon arbetar som bibliotekarie vid Bosnien och Hercegovinas ordförandeskapsrådsbibliotek och hon är mamma till två barn.

En dag, 1998, ringde någon från USGKS till hennes föräldrar och frågade om deras dotter inte borde gå en datakurs. Amna bestämde sig för att vara med. Sedan fortsatte hon med en kurs i att använda vit käpp. Men det var engelskakursen, som hon sedan gick, som fick en avgörande betydelse för hennes yrkesval.Amna studerade engelska på universitetet och blev nästan klar som lärare i engelska. Hon arbetade som lärare en kort tid. Men hon hade också studerat världslitteratur och bibliotekskunskap vid universitetet.

Om samarbetet med SRF Stockholm Gotland säger hon: - Det har varit mycket mer än ett projekt. Vi utbyter erfarenheter hela tiden. Vi lär av varandra. I Bosnien har vi blivit inspirerade av hur det är i Sverige. Det gäller till exempel hur lagar på arbetsmarknaden kan formuleras, hur olika ekonomiska stöd kan se ut och vikten av att organisationer får stöd från samhället i form av ekonomiska bidrag.

Våra kamrater i Stockholm har lärt sig hur det kan vara att överleva i ett land som har haft ett fruktansvärt krig.
 
Trots ihållande arbete är situationen fortfarande svår för synskadade. En förklaring till detta är Bosniens komplicerade struktur. En annan är att landet är relativt fattigt och att myndigheterna har svårt att genomföra alla beslut. Många frågor är decentraliserade till kantonerna.

Enheterna fattar beslut om stöd och service till personer med funktionsnedsättning och om frågor som rör anställning av personer med funktionshinder. Kantonerna ansvarar för tekniska hjälpmedel och för fysisk tillgänglighet. Hur det fungerar och vilka hjälpmedel man kan få beror på vilken kanton man bor i. Sarajevokantonen är bättre i de flesta avseenden jämfört med de andra kantonerna. Sarajevokantonen fungerar bra när det gäller tillgänglighet till den fysiska miljön. De har sett till att den officiella webbplatsen kan användas med skärmläsare.

I kommunerna finns det i princip inget stöd för personer med funktionsnedsättning. De regler och lagar som bestämts av kantonen och enhetsnivån, som ska implementeras i kommunerna, genomförs inte.
 
På nationell nivå finns det handlingsprogram för funktionshinderfrågor. Enheterna har funktionshindersstrategier och kantonerna har handlingsplaner. Det är i kantonernas handlingsplaner som man kan se om något görs och vad man kan förbättra. 
I Sarajevokantonens strategiska plan står det att kantonen ska arbeta med frågor som rör tekniska hjälpmedel, inkluderande skolutbildning, stödsystem, sociala frågor och tillgänglighet.
Kantonen fungerar ganska bra på de flesta områdena. I augusti lanserade de det första taktila ledstråket som går från USGKS kontor till kollektivtrafiken och till de viktigaste myndigheterna. Den kantonala regeringens webbplats är tillgänglig för dem som använder skärmläsare för personer som inte ser. Men användningen av punktskrift bland företag, producenter och myndigheter är inte lika utvecklad som i Sverige. Medicinska förpackningar börjar få punktskrift, men det saknas fortfarande i köpcentra, hotell, hissar och på liknande platser. Övergångsställen är inte markerade som i Sverige och saknar oftast ticksignaler.
Organisationer för personer med funktionsnedsättning får bidrag för sin verksamhet från myndigheterna.Sociala frågor är ett område där det inte har gjorts så mycket hittills.Rehabiliteringen är otillräcklig. Det är därför USGKSgenomför kurser i bland annat hur man använder en vit käpp och hur man tar sig fram.

I Skolutbildningen finns det fortfarande många och stora brister. Lärarna kan själva bestämma om det material som de producerat ska göras tillgängligt eller inte. Att det är såhär blev särskilt märkbart när man började med distansundervisning.Det finns inget beslut för hela Bosnien att skolbarn ska få tekniska hjälpmedel eller att de ska lära sig att hantera en vit käpp. Fortfarande går de flesta barn med synskada i specialskola.

I de flesta kantoner, utom Sarajevo, där det är bättre, är det svårt eller omöjligt att få tekniska hjälpmedel. Om de finns, fungerar de dåligt eller inte alls.

- Vi har ingen färdtjänst, ingen ledsagarservice och man kan inte få personlig assistent.
- I Sverige kan man ta med sin ledarhund nästan överallt. Här finns inga ledarhundar och om de fanns, skulle vi inte få ta med dem på samma sätt som hos er, till exempel på restauranger.

Även om saker händer med tillgängligheten är det fortfarande svårare än i Sverige. Därför får familjemedlemmarna ta större ansvar för sina familjemedlemmar med funktionsnedsättning än vad ni behöver göra.
 Amna funderar vidare på skillnaderna mellan Bosnien och Sverige. Hon säger: - I Sverige tar ni allt väldigt seriöst och ni är väldigt strukturerade, formella och välorganiserade. Här tar vi saker lite mer som de kommer, och det fungerar bra i de flesta fall. Även om vi har lärt oss av er att det måste finnas strukturer i en organisation för att arbetet ska fungera bra. Under vårt långa samarbete har vi lärt oss att respektera varandra med de skillnader och likheter vi har. Kanske har kriget traumatiserat oss. Vi måste överleva. Vi frågar hur ska jag gå och ni undrar vart ska jag gå.

Vi frågade om USGKS skulle ha velat göra något annorlunda om samarbetet med SRF Stockholm Gotland upprepades.
Amna säger: - Frågan är omöjlig att svara på eftersom vi efter kriget var tvungna att bygga upp allt från grunden. Allt var kaos. Men det blev också mycket lärande för oss. Den viktigaste lärdomen vi fått av er är den om betydelsen av mänskliga rättigheter, avslutar hon.